Specialkosten har ökat kraftigt, därför vill allt fler kommuner ha nationella riktlinjer för specialkost i skolan. Men hittills har Livsmedelsverket inte kunnat ta fram några sådana.
Upp till 25 procent av all skolmat idag utgörs av specialkost av olika slag – och andelen ökar. Samtidigt visar en studie gjord av DN att andelen elever som begär specialkost har ökat markant i drygt åtta av tio kommuner. Att det trots detta saknas nationella riktlinjer kring specialkosten beror enligt Livsmedelsverkets nutritionist Anna-Karin Quetel på att skolmaten styrs av lagar som en rad olika myndigheter ansvarar för.
– Det finns ingen myndighet som kan göra det här själv utan det måste göras ihop, säger hon till DN.
Hon påpekar att det finns en osäkerhet kring frågan och att den legat högt på agendan de senaste åren.
– Det finns en osäkerhet kring hur mycket man ska tillmötesgå önskemålen kring maten när det inte handlar om en diagnostiserad allergi.
Svårigheten att ta fram enhetliga riktlinjer som kommunerna efterfrågar beror enligt Anna-Karin Quetel på att skolmaten styrs av olika lagar. Själva maten är en fråga för Skolverket och Skolinspektionen, kost av religiösa skäl styrs av diskrimineringslagen medan medicinska skäl kan hamna under Socialstyrelsen och funktionsnedsättningar kan omfattas av Specialpedagogiska skolmyndigheten. Det gör det svårt att ta fram de enhetliga riktlinjer för skolmåltider som kommunerna efterfrågar. För att det ska ske måste det göras anmälningar om att lagar bör prövas, skriver DN.
– Vi har förtydligat området utifrån vår lagstiftning men det finns en del tolkningar som inte är gjorda och de rör andra myndigheter, säger Anna-Karin Quetel.
Svårigheten, påpekar hon, gäller inte minst rätten till önskekost eller veganmat i skolan. Det sistnämnda berörs främst av diskrimineringslagstiftningen eftersom eleven tar ett etiskt ställningstagande, och där har skolan – menar Anna-Karin Quetel – inget svar i dag.
En annan fråga gäller hur pass allergisk eleven ska vara för att få en anpassad kost, vid till exempel laktosintolerans eller en mildare form av överkänslighet som förekommer vid korsreaktioner för livsmedel kopplad till pollenallergi.
– I Finland har myndigheterna tagit ställning till att de eleverna inte har rätt till en helt specialanpassad måltid utan de måste själva undvika de här livsmedlen. En sådan tolkning finns inte i Sverige, säger Anna-Karin Quetel.
Hon säger vidare att Livsmedelsverket påpekat behovet av att se över regelverket kring specialkost till andra myndigheter, utan att få någon respons.
– De har inte prioriterat frågan. Vi har även lyft behovet av stöd för anpassning av måltider för elever med neuropsykiatriska diagnoser hos Specialpedagogiska myndigheten.
Hos barn som reagerar mot vissa livsmedel kan det finnas bakomliggande problem som behöver utredas, till exempel kan intolerans mot laktos egentligen vara mot gluten, därför rekommenderar Livsmedelsverket skolorna att alltid begära en bedömning från hälso- och sjukvården eller elevhälsan för anpassad kost.  När det handlar om elever med neuropsykiatrisk diagnos finns det däremot en kunskapslucka när det gäller miljön kring skolmaten som ofta behöver förändras, enligt Anna-Karin Quetel.
– Där har vi inga rekommendationer för vi saknar sådan kompetens. Men vi skulle gärna se ett samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten för att ta fram kunskapsstöd.
Frågan om önskekost är särskilt komplicerad och bottnar enligt Anna-Karin Quetel ibland om en okunskap kring hur bra skolmaten faktiskt är.
– Vi satsar mycket pengar på skolmat i dag och maten är bra. Om skolrestaurangen ska göras om till en à la carte-restaurang behöver vi lägga till flera kronor på skatten och det tror jag inte vi är beredda att göra. Vi har inte råd att låta alla bestämma vad de vill äta, säger Anna-Karin Quetel till DN.